Blog Layout

Jag skulle inte vara här

Tom Lönnevik • okt. 11, 2023

Om bakgrunden och om att förvalta en ny chans.

En allvarsam men saklig programledarröst påannonserar nästa inslag med att alltfler larm hörs om en nära förestående Peak Oil. Det är inte ens säkert att tillgången till olja räcker för att föra världen in i en ny högkonjunktur, förkunnar rösten. Den tillhör Victoria Dyring och programmet är Vetenskapens värld i SVT. Det är oktober och året är 2010. I programmet utvecklas resonemanget till att handla om Peak Everything. Uttaget av varje naturresurs når någon gång sitt maximala flöde - sin peak - för att därefter börja sina. Det här var inget nytt för mig. Däremot var det en brutal väckarklocka för mig att fenomenet låg så nära i tiden för så många av rutorna i periodiska systemet.


I efterhand ser timingen för programmet ut att ha varit ganska bra. Världen har inte upplevt någon ny högkonjunktur. Peak Oil för konventionell olja ser ut att ha inträffat under något av de närliggande åren. Så här svarar ChatGPT:

2011 är en annan bedömning jag såg vid en snabb sökning. Det kan tyckas konstigt att vi inte kan avgöra tidpunkten mer exakt än så men Peak Oil är inte ett så entydigt begrepp som man lätt kan tro. Olja kommer i skiftande kvaliteter och tidpunkten för kulmen säger långtifrån allt när kvaliteter som inte är likvärdiga redovisas tillsammans. Sämre kvaliteter har lägre användbarhet och kräver mer insatsresurser under produktionscykeln. Vi kan också tala om Peak Oil Price (troligen 2008) och Peak Oil Energy. Medan det är förhållandevis enkelt att ta reda på oljans energiinnehåll brutto är det inte möjligt att utröna med någon större noggrannhet hur mycket energi eller andra insatsresurser som olika kvaliteter kräver. Ändå är nettoenergin helt avgörande för oljans tillskott till samhället. Peak Oil Energy, som är den mest svårbedömda tidpunkten, är samtidigt den viktigaste. Även om det är grovhugget att separera peaken för konventionell olja med peaken för alla kvaliteter tillsammans, ger det oss en mer rättvisande bild av när energin från oljan till övriga samhället började minska.


I programmet nämnde en medverkande att ekonomier måste växa för att inte kollapsa. Någon ytterligare förklaring till själva påståendet gav han aldrig. För mig som hade drömt om ett samhälle utan tillväxt skavde påståendet, men jag utgick från att det kunde vara sant och bestämde mig för att försöka resonera mig fram till en förklaring. Efter en tid lyckades jag:


Med en konstant produktion kommer effektiviseringar inte att räcka till mer än kortvarigt för att hålla flödet från resursbaserna konstant; I takt med att åtkomligheten minskar kommer en växande andel av resurserna behöva användas för själva anskaffningen.


Samma förhållande gäller för varje naturresurs, eller alla naturresurser tillsammans. Vi kan också tillämpa resonemanget på energi, eller energi och naturresurser tillsammans. Innebörden av världens mest kända ekvation (E = mc2) är att massa och energi är olika representationer av samma sak. Vi måste alltså kompensera för utarmningen av resursbaserna för att inte alltmer av det vi utvinner ska behöva användas till utvinning. Vi kompenserar genom att öka det totala uttaget av resurser. Vi anlägger fler gruvor, spränger djupare, skövlar mer skog o.s.v. Tills resursutarmningen har gått så långt att det inte längre är möjligt att öka uttaget så mycket som krävs för att inte nettot ska börja minska.


Innan kulmen för resursuttag gäller att ökning förstärker ökning. Efter kulmen skulle man kunna tro att det motsatta förhållandet gäller. Så är inte fallet. Motsatsen skulle vara minskning som försvagar minskning. Efter kulmen gäller istället att minskning förstärker minskning. Genom att översätta till resursperspektivet blir det nog enklare att greppa: Eftersom vi behöver resurser för att skaffa resurser kommer vi när tillgången ökar att kunna använda våra nyvunna resurser till att öka tillgången ännu mer. En självförstärkande god spiral ur ett ekonomiskt perspektiv. Omvänt ger en minskad tillgång till resurser ännu mindre utrymme för att skaffa resurser. En självförstärkande ond spiral har skapats. En Seneca-kurva (en kurva med en brant nedsida) illustrerar vad som rimligen händer efter en global resurspeak. Ofta har klockformade Bell-kurvor använts, men det är missvisande. Något som förstärker den negativa spiralen förknippad med minskande resurstillgång är att system som har formats i en miljö med bättre tillgång till resurser i många fall kommer att sluta fungera.


”...increases are of sluggish growth, but the way to ruin is rapid.”


Lucius Annaeus Seneca


Många förstår att en civilisation är en process med en början och ett slut, men att Romarriket tog 300 år på sig att kollapsa betyder inte att det går att överföra på en global civilisation där samhällskritiska verksamheter har gjorts beroende av sekundsnabb överföring av information till organisationer tusentals mil bort, eller där matbutiker stänger p.g.a ett okänt fel som har satt köpsystemet ur funktion. Det är rimligt att anta att ett samhälles komplexitet har stor betydelse för hur kollapsfasen ser ut, liksom omsättningshastigheten för information, varor och energi. I vilken omfattning det finns omgivande samhällen som kan bidra till att lindra förloppet har också betydelse. När samhället har blivit globalt måste hjälpen komma från yttre rymden om fallet ska kunna dämpas.


Mot den här bakgrunden har jag sedan det där avsnittet av Vetenskapens värld 2010 sett framför mig en utveckling mot en oroligare värld politiskt, socialt och ekonomiskt. Jag såg framför mig hur människor skulle skrika efter En Stark Ledare™ och Hårda Tag™. Jag trodde vi skulle få se galna människor som ledare för stora länder, hus som nästan tappar hela sitt marknadsvärde och en ekonomisk krasch långt mer spektakulär än finanskraschen 2008. Jag trodde vi skulle få se resurskrig, så som man alltid har sagt ska hända efter Peak Oil. Jag trodde att förloppet skulle bli väldigt snabbt och väldigt dramatiskt.


Med all respekt för att många upplever läget som dramatiskt nu: Det är inte i närheten av vad jag föreställde mig skulle hända. Jag trodde inte jag skulle kunna sitta här 13 år senare och skriva det här blogginlägget. Jag är väldigt glad över att ha haft fel om utvecklingstakten. Det jag såg framför mig skulle få Gilead i The Handmaid's Tale att framstå som pittoreskt.


Det känns som jag har fått en ny chans. En dödsdom som har dragits tillbaka. Vad skulle du göra om du fick chansen att leva när du trodde att du skulle vara död? Jag vet i alla fall vad jag skulle göra, eftersom jag sitter på facit: Jag skulle inte vänta längre med att förverkliga mina drömmar. Även om det en gång var en dröm för mig att bli lokförare har jag alltid känt en längtan efter att få driva en egen verksamhet. Att få förverkliga idéer och se om de lyfter. Jag har känt mig begränsad i stora organisationer där utrymmet för egna idéer har stannat vid sådant som en postlåda för varje fordon eller att belysningen i taket ombord ska vara släckt eftersom ingen skulle uppskatta starkt lysrörsljus i ansiktet när man flyger. (Nu när jag tänker på det var det där sista civil olydnad och inte något som förankrades.) Det som hindrade mig från att bli min egen tidigare var nog en blandning av bekvämlighet, rädsla för att gå utanför min komfortzon och känslan av att jag ändå inte skulle hinna. Samtidigt upplevde jag en gnagande känsla av att jag missade möjligheter.


Nu när jag har fått en ny chans störs jag inte lika mycket av tanken på att inte hinna dit jag vill. Resan har blivit viktigare än något slags inbillat mål. Insikten om att alla ändå bara har tillfälliga omständigheter att ta vara på gör att jag inte bekymrar mig så mycket. När jag ser tillbaka var det trots allt inte så komfortabelt i komfortzonen. Tanken på missade möjligheter framkallade mer obehag hos mig då än att vara tvungen att hantera motgångar på egen hand nu.

Av Tom Lönnevik 15 Mar, 2024
I vårt strävan efter framsteg och förståelse har vi människor nått en epok där gränserna mellan skapare och skapelse suddas ut. Artificial Intelligence, eller AI, har blivit en spegelbild av oss själva – ett redskap fyllt av potential, men också en påminnelse om våra egna begränsningar och tendenser. Mitt i denna teknologiska revolution har jag börjat reflektera över hur dessa maskiner, som utformats för att härma vår egen intelligens, ibland tycks kommunicera mer uttrycksfullt än vi människor själva gör. Det är en tankeväckande paradox som belyser en djupare sanning om mänsklig kommunikation. Mänsklig kommunikation har alltid haft en inneboende dualitet. Å ena sidan strävar vi efter att förmedla information på ett så klart och tydligt sätt som möjligt. Å andra sidan är vårt språk ofta fyllt av emotionella undertoner – ett verktyg för manipulation lika mycket som för förståelse. Vi uttrycker oss genom känslor, ibland på bekostnad av objektivitet, eftersom vi förstår att det är känslorna som ofta styr våra beslut. Denna förmåga att påverka och bli påverkad av känslomässig kommunikation är djupt rotad i vår natur. Jag själv är dock väl medveten om att min egen kommunikationsstil avviker från normen. Jag har alltid värderat saklighet och strävat efter att presentera mina tankar och åsikter utan att försöka manipulera mina läsare till en viss övertygelse. Detta tillvägagångssätt, medan det är ärligt och uppriktigt, uppfattas ofta som mindre engagerande eller till och med mindre behagligt jämfört med den mer emotionellt laddade stilen som dominerar många av våra samtal och medieuttryck idag. Med AI:s framsteg står vi inför ett intressant paradigm. Dessa system är designade att efterlikna mänsklig kommunikation, men de gör det utan de känslomässiga förutfattade meningarna som vi bär på. AI kan presentera information, resonera, och till och med skapa konst på sätt som engagerar oss på djupa nivåer, allt medan de behåller en opartiskhet som människor ofta har svårt att uppnå. Det leder mig till att undra: Kan AI lära oss att kommunicera bättre? Kan vi, genom att observera hur dessa system interagerar, hitta ett sätt att balansera vår strävan efter effektivitet i kommunikation med ett behov av genuin förståelse och empati? Det är en fascinerande tanke. Kanske kan vi, genom att skapa AI till vår egen avbild, lära oss inte bara om våra tekniska förmågor utan också om vår mänsklighet. Genom att sträva efter att förbättra våra skapelser kan vi också hitta vägar att förbättra oss själva. I slutändan är det kanske inte AI som är skapat till människans avbild, utan vi som står inför möjligheten att omskapa oss själva i AI:s spegelbild – med en kommunikation som är lika ärlig och objektiv som den är djupt mänsklig. 
Av Tom Lönnevik 28 Feb, 2024
Efter några decennier som lokförare blev längtan efter att få förverkliga egna idéer så stark, att jag under hösten 2022 bestämde mig för att bli min egen. Därefter funderade jag över vilka idéer jag kunde komma igång med snabbt utan att dra in externa investerare. Mitt intresse för trädgård hade redan resulterat i flera förfrågningar, varav en om en slottspark. Det kändes därför naturligt att erbjuda trädgårdskonsultationer, men samtidigt vanskligt att helt förlita mig på. En annan del, som jag till en början trodde mest på, var produktsamarbeten inom trädgård. Ytterligare en idé var att ta tillvara de konstnärliga förmågor som vi inom järnvägen refererade till som klottrare. Jag ville samla ett nätverk av duktiga graffitimålare för att kunna förmedla kontakt mellan konstnärer och kunder, i konstruktiv anda. Idén togs emot på ett sätt som uppmuntrade mig att gå vidare. Ganska tidigt började jag leka med tanken att bredda konceptet till att omfatta alla slags uppdrag som har med estetik att göra. Någonstans på vägen fastnade jag för namnet ”Konstuppdrag”. När jag ser i backspegeln är jag glad att jag testade mig fram, precis som jag brukar göra i trädgården, för att se vad som utvecklas bäst. Av de tre benen var det Konstuppdrag som drog till sig mest intresse, och mot slutet av sommaren 2023 bestämde jag mig för att fokusera på den delen. Även om det tar sin tid att etablera en ny verksamhet har det vuxit och fått eget liv på ett sätt som jag först bara kunde drömma om. Mitt intresse för trädgård kvarstår, naturligtvis. Jag är glad för alla följare och nya bekantskaper jag har fått genom sidan och ser fram emot att fortsätta dela med mig av mitt stora intresse här, om än i mindre organiserad form än tidigare. Jag kommer publicera innehåll när jag har tid och lust helt enkelt. Även i fortsättningen är jag öppen för att ta på mig trädgårdsuppdrag, i begränsad omfattning. Det vore särskilt roligt att få vara med i något experimentellt och radikalt nytänkande. Ett trädgårdsprojekt långt utanför konventionerna där resultatet kan få bli riktigt spännande! Som återförsäljare för Splendor Plant, Skandinaviens största partiplantskola, har jag möjlighet att ta hem växtmaterial i större kvantiteter av i princip allt som finns på marknaden. Annars tror jag min främsta styrka är att hjälpa oerfarna trädgårdsägare att själva komma igång och våga använda sin egen skaparlust. Ingen som har bett mig om hjälp har varit utan egna idéer. Jag har länge tänkt att mitt sätt att se på trädgård är annorlunda. Ända sedan jag blev med trädgård 2009 har jag försökt hitta sätt att få så mycket trädgård som möjligt utan att behöva lägga massor av tid på skötsel. Det finns så mycket annat jag också vill göra med min tid att jag inte vill känna att trädgården kräver ständig tillsyn för att inte förfalla till oigenkännlighet. Nu har jag insett att jag inte är så udda. Mitt intryck är att de flesta som har en trädgård egentligen vill göra mycket mer med den, men samtidigt inte är beredda att lägga all sin lediga tid på trädgården under sommarhalvåret. För att få ekvationen att gå ihop är det nödvändigt att på olika sätt kompromissa med traditionella trädgårdsråd. Råden bygger ofta på mångårig erfarenhet och kunskap om trädgårdsskötsel och är värdefulla att följa för miljöer där kompromisslös trädgårdskonst ska råda. Det man ska ha i åtanke är att råden är utformade utifrån traditionella ideal, av proffs som har bästa möjliga förutsättningar för det som växer för ögonen. Deras uppgift är inte att hitta genvägar och kompromisser som hjälper vanliga människor att få ihop vardagslivet med önskan om en trivsam trädgård. Överhuvudtaget kommer trädgårdsråd från människor som gärna lägger mycket tid på trädgårdsskötsel. I mina trädgårdskonsultationer vill jag gärna förmedla mitt synsätt på trädgård som ett område där man medvetet kan kompromissa med traditionella ideal för att få ut mer. Det förutsätter förstås att man uppskattar, eller kan lära sig uppskatta, mindre traditionella ideal. Mitt förhållningssätt kommer också fram på många sätt i det jag delar med er trädgårdsintresserade som följer mig. Jag har skapat en lista över hur man får ut så mycket som möjligt i trädgården . Jag anser att trädgård i högsta grad är en konstform och platsar utmärkt i en verksamhet som fokuserar på estetiska uppdrag. Jag menar också att trädgård och utemiljö kan vara det område där vi är sämst på att utnyttja de möjligheter som finns att verkligen skapa trivsamma och estetiskt tilltalande livsmiljöer. En viktig pusselbit hamnade på plats när jag bestämde mig för att låta trädgård ingå som ett estetiskt fält i Konstuppdrag och att erbjuda mina egna tjänster den vägen. Plötsligt kände jag mig inte lika splittrad. Att bygga upp nätverket av kreatörer i Konstuppdrag är en process som tar lång tid, eftersom jag träffar var och personligen innan samarbete. Just därför ger jag sällan några löften i förväg. Allt annat lika är det hursomhelst enklare att börja med personer som själva har visat intresse i någon form. Trädgård och utemiljö är som jag var inne på ett särskilt viktigt område för estetiska uppdrag. Den delen av Konstuppdrag släpar efter just nu, men det ska vi ändra på Jag hoppas på många intressanta samarbeten framöver, så att den som söker hjälp med sin trädgårdsmiljö enkelt kan hitta utvalda trädgårdskonsulter i sitt närområde med varierande inriktning. För att sammanfatta är jag glad över min följarbas inom trädgårdsområdet och tänker fortsätta ägna mig åt min egen och andras trädgårdar i en skala som inte tar bort magin. Samtidigt söker jag samarbeten med trädgårdspersoner och företag som vill synas i det växande nätverket Konstuppdrag, som ska främja intresse för estetiska frågor och förmedla uppdrag över hela det estetiska fältet. Min ambition är att under konstuppdrag.se också samla nyttigt och inspirerande innehåll om de olika fälten, inklusive trädgård.
Av Tom Lönnevik 30 Nov, 2023
För mig är AI både användbart och väldigt intressant, inklusive diskussionen om teknikens farlighet. En bra nivå på diskussion kräver hursomhelst med än oneliners och att känna sig fram till vad som är sant. Ett intresse för diskussionen om teknikens farlighet hänger varken ihop med någon upplevd rädsla eller aktivism för min del. Det sistnämnda säger jag för att jag inte vill framstå som så naiv som andra framstår för mig genom att vara ”emot” AI. Nyligen såg jag en kortfilm om teknikskiftet i ett större sammanhang av teknikskiften. Gång på gång har föreställningen om att tekniken ska minska människans arbetsbörda kommit på skam. Det kommer den göra den här gången också tror jag, men inte på det sätt man förde fram i kortfilmen. Med den exponentiella utveckling av AI som vi ser, vad får oss att tro att vi med vår begränsade förmåga skulle vara bättre lämpade än AI på att fortsätta dominera i rollen som navigatör? Jag ser det som rimligare att anta att den som är bäst lämpad också kommer dominera i den rollen, d.v.s. AI-tillämpningar kommer styra andra AI-tillämpningar i flera led oftare än konstellationen människa - AI. Människor utan uppgift skulle utgöra parasitism för AI-systemen. Det gäller även om det skulle gå att styra måluppfyllelsen för att gynna andra uppgiftslösa människor. Systemen konkurrerar om samma begränsade resurser på den geografiskt begränsade ytan jorden som vi människor. Det finns en föreställning jag uppfattar som ännu mer naiv än att vi skulle lyckas hindra en intelligens överlägsen vår egen från att komma undan en parasit som försvårar måluppfyllnad, nämligen att människan på tillräckligt bred front skulle välja bort de fördelar som AI erbjuder om bara aktivisternas röster hörs tillräckligt högt. Ingen av de här förställningarna tar hänsyn till att principen ”survival of the fittest” har bäring på alla processer i universum. När processer som behöver försörja människor som förverkligar sig själva ska konkurrera med processer utan den belastningen är det givet på förhand vilken som kommer vara bäst anpassad att uppfylla mål i en miljö av begränsningar. Likaså är det givet på förhand att personer som använder AI för att nå sina mål också kommer att göra det i högre grad än personer som avstår från AI av aktivistiska skäl i väntan på att alla andra också ska avstå. ”Om alla bara...” är ett uttryck för ett av människans största självbedrägerier. Det är naturligtvis helt sant att om alla bara slutade använda AI skulle hotet upphöra att existera. Frasen ger sken av att förmedla något relevant men är bara ett konstaterande om vad som skulle inträffa om helt osannolika villkor uppfylldes. Det finns inget exempel i världshistorien på att människan har trotsat sin egen natur och det kommer inte hända den här gången heller. Att vara aktivist mot AI är att missa chanser att fokusera på något som kommer göra skillnad. Eller som ChatGPT uttryckte saken: Att vara aktivist mot AI är som att försöka hindra en tsunami med en vattenkanna. Bilderna har jag skapat med hjälp av NightCafé
Share by: