Polariseringen gör att människor glider isär och har svårare att enas om vad som egentligen är sant. Tyvärr följer empati och ömsesidig förståelse samma väg. Fausta Marianović från Bosnien berättar om sina upplevelser under polariseringen inför Balkankriget i boken 'Sista kulan sparar jag åt grannen'. Hon vittnar om en process där alla nyanser försvann och människor mer och mer förvandlades till politiska soldater. Jag rekommenderar boken starkt.
Var och en visste att just hon eller han tillhörde den goda sidan, med den rimliga synen på verkligheten. Något behov av ge sig in i meningsutbyte med oliktänkande fanns inte. Varför ifrågasätta det som alla vettiga människor redan vet?
För mig är det här en utmanande tid. Jag saknar förmågan att vara en god politisk soldat, och kommer aldrig få uppleva bekvämligheten i den rollen. Jag vet nämligen inte alltid om just min syn på verkligheten är den rimligaste. Många gånger jag har känt mig säker på något, som jag senare har omvärderat. Därmed kommer ingen politisk gruppering kunna lita på att jag håller mig lojal till just den gruppens överenskomna slutsatser.
Så hur förhåller man sig till samtiden utan att bestämma sig för en sida som alltid har rätt, och en som alltid har fel?
Jag har en stark tilltro till ett vetenskapligt förhållningssätt. Det betyder inte att jag alltid väger varje ord på guldvåg. Inte heller att jag tror att allt som förs fram i vetenskapens namn följer god vetenskaplig sed.
Vad jag menar är att jag försöker försöker vara uppmärksam på känsloimpulser och tendenser hos mig själv som skulle kunna göra mig förblindad av mina egna ideal och förutfattade meningar. Jag duckar inte för någon tanke, hur obekväm den än kan framstå. Att testa giltigheten hos ett resonemang är inte samma sak som att acceptera det. Sen är det naturligtvis så att sannolikheten bara kan öka om man från början avfärdade idén. Det är knappast en tillfällighet att ideologier inte uppmuntrar till intellektuella upptäcktsfärder.
Rent praktiskt har jag motstått frestelsen att bryta kontakten med människor vars synsätt har provocerat mig, och jag är angelägen om att omge mig med människor som har olika sätt att se på saker och ting. Jag ser det som ett sätt att vaccinera mig mot den blindhet som uppstår om man bara stirrar på ena sidan av ett mynt. För det finns en god grund till uttrycket ”stirra sig blind”.
En reaktion jag har mött är att mitt förhållningssätt kanske är en skyddsmekanism – ett sätt att skydda en känslig själ. Jag skulle säga att det inte bara är möjligt. Utifrån vad jag har lyckats förstå av mig själv, är det just så det är. Jag har aldrig varit bra på någon sport, eller övat upp någon särskild färdighet till briljans. Däremot har jag så länge jag kan minnas, haft en stark tilltro till min analytiska förmåga. Kritik mot vad jag själv ser som min främsta styrka har känts ganska tuff, de gånger jag har insett att kritiken verkligen har haft grund. Mitt sätt att skydda mig blev tidigt i livet, att noga skilja mellan vem jag är – och vad jag tror är sant. Det blir nämligen lätt samma sak OM man inte gör det till en vana att försöka se idioten i sig själv. För den finns alltid där.
Ett vetenskapligt synsätt kan skydda på ytterligare ett sätt. Utan skygglappar blir det nämligen lättare att räkna ut vad som kommer att hända, innan det händer. Även om tankar på negativa konsekvenser kan framkalla obehag under anpassningsfasen, tror jag att ovisshet ofta är mer emotionellt dränerande än att en gång för alla acceptera något som vi inte önskar, men som är oundvikligt.
Att ett vetenskapligt förhållningssätt gör det enklare att förbereda sig mentalt innebär samtidigt det omvända. Den som försöker lura sig själv för att slippa se en negativ utveckling är dömd att uppleva kronisk besvikelse – att det som i grunden är delar av samma övergripande utveckling gång på gång leder till att du ”inte trodde att det skulle vara så här illa”.
Delarna och helheten hänger ihop. Medan det ligger i oss att reagera på mer vardagsnära företeelser som personlig interaktionen mellan världens ledare, finns det en underliggande dynamik i botten som påverkar vad som yttrar sig också i form av mellanmänsklig dynamik. Ledarnas agerande påverkar naturligtvis också förloppet i sin tur, men detta är del i ett större skeende.
Här finns etablerad vetenskap att luta sig emot. Vi vet att civilisationer är tillfälliga i sin natur, i ett längre historiskt perspektiv. Det gäller också för samhällen som USA, Ryssland och Ukraina. Det gäller också vår globala civilisation i sin helhet. Tillväxt är ett nödvändigt villkor för att en civilisation ska överleva. Men i tillväxten ligger också fröet till dess undergång, eftersom tillväxt inte kan vara evig i en ändlig värld.
Den grupp av forskare som kallade sig Romklubben och bildades 1968, gjorde datorsimuleringar för att försöka förutspå när tillväxten skulle upphöra globalt. Citatet nedan är hämtat från förhandsversionen av nya ChatGPT 4.5, för forskningsänamål:
”Enligt detta standardscenario, där inga avgörande förändringar gjordes för att bromsa tillväxten eller miljöpåverkan, skulle "peak everything"—alltså toppen på global ekonomisk aktivitet, industriproduktion, resursanvändning och livsmedelsproduktion—infalla ungefär mellan 2020 och 2030.”
Se hela utbytet här:
ChatGPT 4.5 om Romklubbens simuleringar
För att inte fastna i detaljer och lättare förstå det större skeendet kan vetenskapen alltså ge god vägledning. Implikationerna är inte alltid trevliga att tänka på, och just så kan det vara med vetenskap; God vetenskap ger oss inte alltid de svar vi helst vill ha. Men den gör oss lite mer motståndskraftiga mot besvikelser.
Min önskan är att den också skulle göra oss till lite mindre av politiska soldater, och mer inriktade på hur vi kan ha ett bra liv här och nu, mitt i en stormig och omvälvande tid. Trots att alla andra inte uppfattar, ser och tänker på precis samma sätt som vi själva.
Grafisk profil och webb producerade med hjälp av Looka Läs mer
© Tom Lönnevik Integritet
Webbplatsen använder cookies. Läs min integritetspolicy för mer information.