Universellt urval

Sidan uppdaterad 250423

Bild: DALL-E

Inledning

Denna teori föreslår att naturligt urval är en universell princip som styr utvecklingen av alla processer i universum, oavsett var vi drar gränserna mellan dem. För att skilja detta synsätt från traditionella biologiska tillämpningar använder jag begreppet universellt urval.

Genom att undersöka hur processer rör sig mot sin maximala komplexitetspotential kan vi få djupare insikter om hur fenomen som komplexitet, liv, intelligens och medvetande uppstår och utvecklas. Presentationen av teorin är ett pågående arbete där ambitionen är att kontinuerligt förtydliga, förenkla och göra den tillgänglig för kritisk granskning och eventuell falsifiering.

Föredrar du att lyssna istället?

Som ett pedagogiskt grepp lät jag NotebookLM läsa igenom den här sidan 250322 och skapa en virtuell podcast med ett samtal mellan två fiktiva personer. Deras motto: ”NotebookLM hjälper dig att förstå saker snabbare.”

1. Definitioner

1.1 Egenskap

• Definition: En upprepning av liknande rörelser eller mönster som kan identifieras över tid.
• Exempel: Svängningen hos en pendel, mönstret i en snöflinga eller det regelbundna beteendet hos en planet i omloppsbana.

1.2 Process

• Definition: En serie av händelser eller förändringar som leder till ett resultat. Processer kan vara allt från enkla fysikaliska fenomen till komplexa biologiska system.
  
• Exempel: Vattnets kretslopp, fotosyntesen i växter eller bildandet av bergskedjor genom plattektonik.

1.3 Miljö

• Definition: De omgivande förhållanden och sammanhang där en process existerar och verkar. Miljön inkluderar alla faktorer som kan påverka processens fortlevnad och utveckling.
  
• Exempel: Havets djup för marina organismer, atmosfärens sammansättning för växter eller temperaturen och trycket i jordens inre för geologiska processer.

1.4 Universellt urval

• Definition: En universell princip där alla egenskaper eller processer som är anpassade för överlevnad (”Fit to Survive”) i sin miljö består under den period vi observerar dem, medan de som inte är anpassade försvinner. Det traditionella begreppet 'naturligt urval' beskriver samma princip. Det som skiljer begreppen är enbart tillämpningen.
  
• Exempel: I en flod överlever de stenar som är mest resistenta mot erosion under längre tidsrymder, medan mindre motståndskraftiga stenar bryts ned tidigare.

1.5 Komplexitetspotential

• Definition: Den maximala grad av komplexitet som en miljö tillåter. En refererad miljö kan betraktas som en process där utvecklingen sker genom naturligt urval hos delprocesser.
  
• Exempel: Under rätt förhållanden kan enkla kemiska molekyler bilda mer komplexa organiska föreningar som RNA och proteiner.

2. En universell princip

Universellt urval verkar på alla nivåer i universum. Alla processer och egenskaper som är anpassade för att bestå i sin miljö fortsätter att existera, medan de som inte är det försvinner. Detta gäller oavsett om vi talar om fysikaliska, kemiska eller biologiska processer.

Exempel:

• Kristallbildning: När magma svalnar bildas kristaller av mineraler som är stabila vid den temperaturen och trycket. Instabila mineraler omvandlas eller bryts ned.
• Atmosfäriska fenomen: Endast molnformationer som är stabila under rådande temperatur- och fuktighetsförhållanden kvarstår, medan andra snabbt löses upp.
• Erosion och bergarter: Bergarter som är motståndskraftiga mot erosion kvarstår över tid, medan mindre resistenta material bryts ned och transporteras bort.
• Atomers stabilitet: Atomer med stabila elektronkonfigurationer existerar under lång tid, medan instabila atomer sönderfaller till stabilare former.

3. Komplexitetspotentialen

Komplexitetspotentialen är central för att förstå hur processer utvecklas och ökar i komplexitet genom universellt urval. Detta kapitel utforskar dynamiken bakom komplexitetsökning, varför tillkomst av funktionalitet gynnas, och hur miljöer förändras mot sin komplexitetspotential.

3.1 Dynamiken bakom komplexitetsökning

• Universellt urval medför gradvis ökning av komplexitet i en miljö tills potentialen är nådd:
• Princip: Processer tenderar att utvecklas mot sin komplexitetspotential genom naturligt urval av sina delprocesser.
• Förklaring: När komplexitetspotentialen inte är fullt utnyttjad finns det utrymme för processer att öka i komplexitet genom att addera ny funktionalitet.
• Exempel:
• Utveckling av stjärnsystem: Ett moln av gas och stoft i rymden kan över tid utvecklas till ett komplext stjärnsystem med planeter, månar och asteroidbälten. Processen drivs av gravitation och andra fysikaliska krafter, och komplexiteten ökar tills komplexitetspotentialen för systemet är uppnådd.

3.2 Trial-and-error medför ackumulerad funktionalitet

• Tillkomst av funktionalitet gynnas:
• Princip: Genom en trial-and-error-process gynnar univerellt urval tillkomsten av ny funktionalitet som förbättrar processens anpassning och överlevnad.
• Förklaring: Tillfälliga variationer eller förändringar (motsvarande mutationer i biologiska system) kan introducera nya egenskaper. Om dessa egenskaper förbättrar processens funktion eller överlevnad bevaras de genom universellt urval.
• Varför frånfallande funktionalitet missgynnas:
• Beroende av ackumulerad funktionalitet: När en process har ackumulerat funktionalitet blir den med tiden beroende av dessa funktioner, detta eftersom ytterligare funktionalitet anpassas efter tidigare funktionalitet. Förlust av funktionalitet leder normalt till minskad effektivitet eller anpassningsförmåga.
• Exempel:
• Utveckling av språk: Språk utvecklas genom att nya ord och grammatiska strukturer läggs till, vilket möjliggör mer exakt och nyanserad kommunikation. Att förlora ord eller grammatiska regler skulle begränsa kommunikationsförmågan och missgynnas i social interaktion.

3.3 Varför komplexiteten tenderar att öka snarare än minska

• Ökning av komplexitet är mer sannolik när komplexitetspotentialen inte är uppnådd:
• Ackumulering av funktioner: Nya funktioner byggs ovanpå befintliga, vilket leder till en gradvis ökning av komplexitet.
• Minskad sannolikhet för förlust av funktioner: Eftersom processer blir beroende av ackumulerade funktioner är det mindre sannolikt att förlust av funktionalitet leder till förbättrad anpassning.
• Exempel:
• Evolution av ögat: Ögats utveckling från ljuskänsliga celler till komplexa organ visar hur funktioner läggs till över tid. Varje nytt steg (lins, pupill, näthinna) ökar organismens förmåga att se, vilket ger en överlevnadsfördel.

3.4 Processer i miljöer med olika grad av komplexitetspotential

• När komplexitetspotentialen inte är fullt utnyttjad:
• Dynamik: Processer ökar i komplexitet genom att tillföra ny funktionalitet.
• Exempel: Ekosystemsuccession där ett område koloniseras av allt mer komplexa organismer över tid.
• När komplexitetspotentialen är uppnådd:
• Dynamik: Processen förblir stabil och komplexiteten hålls konstant.
• Exempel: Ett moget ekosystem där alla nischer är fyllda och arterna lever i balans.
• När komplexitetspotentialen minskar:
• Dynamik: Processer anpassar sig genom att minska i komplexitet för att överleva i den nya miljön.
• Exempel: Efter en miljökatastrof kan komplexa organismer dö ut, medan enklare organismer överlever.

3.5 Förklarande exempel om komplexitetspotentialen

• Explosion som minskning av komplexitetspotential:
• Beskrivning: En explosion destruerar strukturer och minskar komplexitetspotentialen i området.
• Anpassning: Processer i området anpassar sig omedelbart till de nya förhållandena, ofta genom att bli enklare.
• Månens konstanta komplexitet:
• Beskrivning: Månen har en låg komplexitetspotential som redan är uppnådd. Den saknar atmosfär och geologisk aktivitet, så komplexiteten förändras inte nämnvärt över tid.
• Utveckling av teknologiska system:
• Beskrivning: Ett datorprogram byggs ut med nya funktioner för att förbättra prestanda och användbarhet.
• Anpassning vid begränsningar: Om hårdvaruresurserna är begränsade (minskad komplexitetspotential) måste programmet optimeras eller förenklas.

4. Liv förklarat som hög grad av komplexitet

Liv kan betraktas som processer med en hög grad av ackumulerad funktionalitet och komplexitet. Genom universellt urval och ackumulering av funktioner i miljöer med hög komplexitetspotential utvecklas processer som vi definierar som levande. Genom att koppla uppkomsten av liv till en gradvis ackumulering av funktionalitet i stabila miljöer, där processer blir alltmer komplexa över tid, elimineras behovet av att definiera en specifik startpunkt för livets uppkomst.

4.1 Ackumulerad komplexitet som kännetecken för liv

• Gradvis utveckling:
• Liv uppstår genom en långsam ackumulering av funktioner och komplexitet som gynnar överlevnad.
• Flytande definition:
• "Liv" ses som en del av ett kontinuum snarare än skarpt åtskilt mot icke-levande processer.

4.2 Stabil miljös roll i livets uppkomst

• Vikten av stabila miljöer:
• Stabilitet möjliggör att processer kan upprepa sig och ackumulera funktionalitet över tid.
• Exempel:
• Djuphavets hydrotermala ventiler: Stabil kemisk miljö där komplexa kemiska reaktioner kan leda till liv.

4.3 Ingen specifik startpunkt krävs

• Kontinuerlig övergång:
• Övergången från icke-liv till liv är gradvis och kan betraktas som definitionsmässig, utan en exakt punkt där det sker.
• Processernas kontinuitet:
• Processer utvecklas naturligt mot högre komplexitet genom universellt urval och ackumulering av funktionalitet.

4.4 Exempel

• RNA-världshypotesen:
• Beskrivning:
• RNA-molekyler kan både lagra genetisk information och katalysera kemiska reaktioner.
• Betydelse:
• Illustrerar hur enkla kemiska processer gradvis kan utvecklas till biologiska system genom ackumulerad funktionalitet.

5. Intelligens och medvetande

5.1 Intelligens som ackumulerad funktionalitet

• Definition: Intelligens kan förstås som ackumulerad funktionalitet som gynnar en process genom förbättrad anpassning och problemlösningsförmåga.
• Utveckling genom universellt urval:
• Denna syn stämmer överens med hur intelligens manifesterar sig som förmågan att lösa problem och anpassa sig till förändrade förhållanden.
• Genom universellt urval väljs delprocesser som förbättrar processens effektivitet och överlevnadsförmåga.
• Exempel:
• Djurens anpassningsförmåga:
• Vissa djur utvecklar intelligenta beteenden som verktygsanvändning, komplex social interaktion och strategisk jakt, vilket gynnar deras överlevnad och reproduktion.
• Mänsklig innovation:
• Människans förmåga att ackumulera kunskap och teknologisk funktionalitet har möjliggjort anpassning till nästan alla miljöer på jorden.

5.2 Medvetande som ett aggregerat fenomen som gradvis uppkommer genom ökad komplexitet

• Definition: Medvetande kan ses som ett aggregerat resultat av dynamiker som finns i alla processer, vilket innebär att medvetande gradvis uppkommer genom ökande komplexitet och inte plötsligt vid en specifik nivå.
• Förklaring:
• Genom att betrakta medvetande som ett fenomen som gradvis utvecklas i takt med att komplexiteten inom en process ökar, föreslår teorin att medvetande är en naturlig följd av alltmer komplexa interaktioner.
• Detta perspektiv innebär att medvetande inte är exklusivt för vissa livsformer utan kan uppstå i olika system där komplexiteten når en tillräcklig grad genom kontinuerlig ackumulering av funktionalitet.
• Betydelse:
• Medvetande ses som en emergent egenskap som utvecklas stegvis, snarare än att plötsligt uppstå vid en viss komplexitetsnivå.
• Den gradvisa uppkomsten av medvetande speglar hur processer blir alltmer integrerade och sammanlänkade när de ackumulerar funktionalitet.
• Exempel:
• Mänskligt medvetande:
• Hjärnans utveckling från enklare nervsystem hos tidiga organismer till den komplexa struktur vi har idag illustrerar hur medvetande kan ha uppkommit gradvis genom ökande komplexitet.
• Kollektiva beteenden:
• I sociala insektskolonier, såsom myror eller bin, kan komplexa beteenden och beslut uppstå genom enkla interaktioner mellan individer, vilket gradvis leder till en form av kollektivt "medvetande" eller intelligens.
• Utveckling av artificiella system:
• Avancerade AI-system kan utveckla alltmer sofistikerade förmågor genom kontinuerlig inlärning och komplexitetsökning, vilket kan leda till emergenta egenskaper som liknar, eller kan likställas med, medvetande.

6. En tänkbar utvecklingsväg fram till encelliga organismer

För att illustrera hur komplexitet kan öka gradvis, kan vi betrakta följande kända och tänkbara steg för universums och jordens utveckling, i linje med teorin om universellt urval:

1. Planck-eran
   Universum var i ett tillstånd av extrem täthet och temperatur. Alla fundamentala krafter var ännu förenade – ett kvantfluktuerande ursprung.
2. Inflationseran
   Universum expanderade exponentiellt. Flöden av energi utjämnades och skapade grunden för framtida struktur.
3. Kvark-eran
   Universum bestod av en tät soppa av fria kvarkar och gluoner – ännu inga stabila partiklar hade bildats.
4. Hadronisering
   Temperaturen sjönk, och kvarkar kunde bindas samman till protoner och neutroner. Universum började få byggstenar.
5. Nukleosyntes
   De första atomkärnorna (främst väte och helium) bildades genom fusion. Tyngre grundämnen kunde ännu inte skapas.
6. Lepton-eran och elektronfångst
   Elektroner och neutriner dominerade. Elektroner som kunde bilda stabila atomer överlevde enligt principen om naturligt urval.
7. Rekombination
   Universum svalnade tillräckligt för att elektroner kunde bindas till protoner. Ljus kunde nu färdas fritt – bakgrundsstrålningen frigjordes.
8. Den mörka eran
   Inga stjärnor hade ännu bildats. Universum var mörkt och fyllt av neutrala atomer, men gravitationen började forma kluster.
9. Storskalig struktur
   Gravitationen började forma galaxkluster. Materietäta områden växte medan glesare områden blev betydelselösa.
10. Kosmisk gryning
    De första stjärnorna tändes. Fusion startade i täta gasmoln – galaxerna började ta form.
11. Rejonisering
    Ultraviolett strålning från nya stjärnor återjoniserade det neutrala vätet – universum blev åter genomskinligt.
12. Bildandet av planetsystem
    Gas och stoft samlades kring unga stjärnor. Stabila planetsystem uppstod genom ackretion.
13. Jordens bildande
    Vulkanism och meteoritregn skapade en primitiv atmosfär med enkla gaser: väte, metan, ammoniak, vattenånga.
14. Enkla molekyler
    De första molekylerna bildades genom kemiska reaktioner – grunden för organiskt liv tog form.
15. Organiska molekyler
    Blixtar och UV-strålning skapade aminosyror och nukleotider – enligt bland annat Miller-Urey-experimentet.
16. Koncentration i vattenmiljöer
    I varma källor och pölar kunde organiska molekyler samlas och reagera vidare, ofta med mineralytor som katalysatorer.
17. Polymerisering
    Organiska molekyler länkades till större strukturer: proteiner och nukleinsyror med nya funktioner.
18. RNA-världen
    RNA-molekyler kunde både lagra information och katalysera reaktioner – självreplikation blev möjlig.
19. Protoceller
    Lipider bildade membran som kapslade in RNA. Dessa vesiklar blev föregångare till levande celler.
20. Metabola vägar
    Inuti protocellerna uppstod enkla ämnesomsättningar – energi och byggstenar kunde utnyttjas.
21. DNA och proteinsyntes
    Övergången till DNA gav genetisk stabilitet. Proteinsyntesen breddade funktionaliteten dramatiskt.
22. Encelliga organismer och anpassning
    De första bakterierna och arkéerna uppstod. De utvecklade nya sätt att utvinna energi och anpassa sig – komplexiteten ökade.
    

Koppling till universellt urval:

• Stabilitet och funktionalitet: Under varje steg valdes molekyler och strukturer som var mest stabila och effektiva i sin miljö. Detta liknar naturligt urval i biologin men appliceras här på molekylära och kemiska nivåer.
• Utnyttjande av komplexitetspotentialen: Jordens miljö erbjöd en hög komplexitetspotential genom riklig energitillförsel och kemisk mångfald. Genom universellt urval strävade system mot att maximera denna potential.
• Ackumulering av funktionalitet: Nya funktioner byggdes på befintliga, och förlust av funktionalitet var oftast missgynnsam. Detta ledde till en generell trend av ökande komplexitet.
• Gradvis övergång till processer som ryms under begreppet liv: Processer av typen som vi har valt att klassa som liv uppstod inte plötsligt utan genom en kontinuerlig ökning av komplexitet och funktionell integration, driven av universellt urval av egenskaper.

Sammanfattning:

Den gradvisa utvecklingen från enkla molekyler till encelliga organismer kan förstås som en serie av naturligt utvalda steg där stabilitet, funktionalitet och anpassning till miljön var avgörande. Genom att tillämpa teorin om universellt urval kan vi se denna process som en naturlig strävan hos system att nå sin komplexitetspotential, vilket leder till uppkomsten av liv genom kontinuerlig ackumulering av komplexitet och funktionalitet.

7. Sammanfattning av teorin

• Universellt urval verkar på alla processer. Genom trial-and-error gynnas tillkomsten av ny funktionalitet, vilket leder till ökad komplexitet, förutsatt att potentialen inte redan är uppfylld i den aktuella miljön.
• Komplexitetspotentialen fungerar som en gräns för hur komplex en process kan bli inom sin miljö. Miljöer tenderar att förändras mot sin komplexitetspotential.
• Ackumulering av funktionalitet är mer sannolikt än förlust när komplexitetspotentialen inte är uppnådd, eftersom tillkomst av funktioner förbättrar anpassningsförmågan när miljön förändras.
• Liv, intelligens och medvetande uppstår som resultat av processers benägenhet att bli mer komplexa över tid, i miljöer där komplexitetspotentialen inte är uppnådd.

8. Den logiska grunden för teorin

Den logiska grunden för resonemanget kring universellt urval bygger på deduktion och vissa definitionsmässiga ställningstaganden som, när de är tydligt formulerade, leder till nödvändiga slutsatser. Dessa slutsatser är inte beroende av empirisk observation i sig, utan följer logiskt från de premisser som definieras. Låt oss bryta ner detta:

1. Deduktion som logisk metod

• Deduktion innebär att man drar nödvändiga slutsatser utifrån givna premisser. Om premisserna är sanna och korrekt definierade, blir slutsatsen också nödvändigtvis sann. Detta är en form av logik där man går från allmänna principer till specifika fall.
• I fallet med universellt urval innebär detta att om vi accepterar vissa definitionsmässiga utgångspunkter (som att alla egenskaper existerar i tid och rum, och att stabilitet handlar om bättre spridning i dessa dimensioner), så följer resten av resonemanget logiskt.

2. Definitionsmässiga ställningstaganden

För att resonemanget ska hålla, vilar det på ett antal definierade begrepp som är avgörande för hur resten av slutsatserna dras. Här är några centrala definitioner och hur de påverkar den logiska strukturen:

• Stabilitet som spridning i tid och rum: Denna definition är avgörande. Genom att definiera stabilitet inte som oföränderlighet, utan som förmågan att sprida sig bättre än andra egenskaper över tid och rum, sätter vi upp en bredare förståelse av vad det innebär för en process eller struktur att "överleva" i universum. Stabilitet blir då ett relativt begrepp, där vissa egenskaper klarar sig bättre än andra.
• Logisk följd: Om stabilitet handlar om bättre spridning relativt andra egenskaper, och alla egenskaper existerar i tid och rum, följer det logiskt att alla egenskaper, oavsett deras natur, måste genomgå någon form av urval baserat på denna spridning.
• Universellt urval utan undantag: Genom att ställa upp att universellt urval gäller för alla processer och strukturer i universum, fastslår vi att inga undantag kan finnas. Detta är en axiomatiskt antagen premiss, vilket innebär att vi logiskt deducerar att alla egenskaper, från de minsta kvantfluktuationerna till de största galaxerna, är en del av denna selektionsprocess.
• Logisk följd: Om inga undantag finns, innebär det att varje enskild egenskap som existerar, oavsett dess storlek eller varaktighet, deltar i urvalsprocessen. Det finns alltså inga egenskaper som inte påverkas av universums dynamik.
• Tiden och rummets begränsningar: En annan implicit definition i resonemanget är att alla egenskaper, strukturer och processer har begränsningar i tid och rum. Inget existerar utanför dessa ramar. Detta innebär att även den mest långvariga process har en ände, och att alla strukturer är del av ett större system där de påverkas av andra strukturer.
• Logisk följd: Eftersom alla egenskaper existerar i tid och rum och är begränsade av dessa dimensioner, kan de inte existera utan att genomgå en urvalsprocess som beror på deras stabilitet i relation till andra egenskaper. Detta gör att universellt urval gäller för allt som existerar.

3. Tolkning och praktisk tillämpning

Hur ska vi då tolka dessa definitionsmässiga ställningstaganden praktiskt? Här är några viktiga aspekter:

• Stabilitet som relativ och inte absolut: Eftersom stabilitet handlar om spridning relativt andra egenskaper, bör vi inte se stabilitet som något absolut eller oföränderligt. Stabilitet betyder inte att något varar för evigt, utan att det har en bättre förmåga att överleva och sprida sig i tid och rum jämfört med andra egenskaper. Detta innebär att vi måste se på stabilitet och urval som dynamiska processer snarare än statiska tillstånd.
• Praktisk tolkning: I praktiken innebär detta att vi kan se allt från partikelnivå till galaxer som processer som konstant konkurrerar om att "överleva" i universums strukturer. Denna urvalsprocess är inte något som enbart gäller levande organismer, utan gäller alla typer av processer.
• Inget undantag kan finnas: Genom att universellt urval gäller utan undantag, förstår vi att alla strukturer och processer som existerar i universum påverkas av urvalskrafter. Det innebär att även de mest stabila och långlivade fenomen, som till exempel atomer eller stjärnor, påverkas av urvalsprincipen.
• Praktisk tolkning: Detta betyder att vi måste förstå att även om vissa strukturer kan verka mycket stabila (t.ex. en atom i sitt grundtillstånd), är de fortfarande en del av en bredare process där de konstant interagerar med sin omgivning och kan påverkas av förändringar över tid. Även det mest stabila system kan över tid förändras eller försvinna, vilket praktiskt betyder att vi alltid bör förstå stabilitet som något relativt och beroende av sammanhanget.
• Urval som en ständig process: Eftersom urval gäller utan undantag och alla processer är en del av detta, kan vi förstå universum som en plats där allt är en del av en konstant urvalsprocess. Denna urvalsprocess gäller inte bara biologiska system utan alla strukturer och egenskaper.
• Praktisk tolkning: Detta synsätt kan hjälpa oss att tolka många fysiska och kemiska processer på ett nytt sätt. Till exempel kan vi se bildandet av stjärnor, planetsystem och även liv som en del av samma grundläggande urvalsprincip. Oavsett om vi tittar på livets uppkomst eller fysikaliska strukturer, så handlar det om samma urvalsprocess som gynnar stabilitet och anpassning över tid.

Slutsats: Logik och praktisk tolkning går hand i hand

Det deduktiva resonemanget och de definitionsmässiga ställningstagandena ger en logisk och sammanhängande grund för att förstå universellt urval. Genom att se stabilitet som spridning i tid och rum, och genom att acceptera att alla egenskaper måste genomgå någon form av urvalsprocess, kan vi logiskt dra slutsatsen att inga undantag kan existera. Den praktiska tolkningen av detta innebär att vi ser allt i universum, från de minsta partiklarna till de största galaxerna, som en del av denna universella urvalsprocess.

9. Närbesläktade teorier

När vi diskuterar universellt urval*, finns det flera teorier som påminner om detta koncept, även om de inte sträcker sig lika långt i att generalisera principen. Här följer några närbesläktade teorier:

Kosmologiskt naturligt urval – Lee Smolin

Fysikern Lee Smolin har föreslagit en teori om kosmologiskt naturligt urval, där han argumenterar för att universum själv kan genomgå en evolutionär process. Enligt Smolin kan nya universum skapas genom svarta hål, och de universum som är bäst anpassade för att skapa fler svarta hål överlever och blir vanligare. Denna teori applicerar urvalsprincipen på kosmologiska fenomen och strävar efter att förklara varför vårt universum har egenskaper som verkar gynna bildandet av komplexa strukturer, såsom liv.

Dissipativ anpassning – Jeremy England

Jeremy Englands teori, känd som dissipativ anpassning, fokuserar på hur system under inflytande av extern energi kan organisera sig själva för att bättre sprida energi. Hans teori antyder att liv och komplexa system kan ha uppstått som en naturlig konsekvens av termodynamiska processer. Även om denna teori är inriktad på energidissipation och biologisk utveckling, har den vissa paralleller med idén om att komplexitet ackumuleras i stabila miljöer, en central tanke i universellt urval.

Universal Darwinism

En närbesläktad idé, ofta kallad Universal Darwinism, utvecklades av tänkare som Richard Dawkins och Daniel Dennett. Denna teori strävar efter att tillämpa Darwins principer om naturligt urval på alla reproducerande system, inte bara biologiska. I Universal Darwinism ses urval som en process som verkar i alla system där någon form av variation, ärftlighet och differentierad överlevnad förekommer. Denna teori är ett steg mot att generalisera urvalsprincipen bortom biologi, även om den inte nödvändigtvis omfattar alla processer i tid och rum.

Komplexa adaptiva system

Teorin om komplexa adaptiva system (CAS) fokuserar på hur dynamiska nätverk – såsom ekosystem, ekonomier eller till och med städer – kan anpassa sig över tid. Systemen utvecklas genom interaktion med sin miljö och kan ackumulera funktionalitet och komplexitet genom återkopplingsprocesser. Denna teori betonar anpassning och stabilitet, och har likheter med universellt urval genom dess fokus på överlevnad och utveckling i stabila miljöer.

Universal Selection Theory (UST)

Den universella urvalsteorin (UST) förespråkar att urvalsprincipen gäller alla system där information reproduceras eller överlever genom variationer. Ett exempel är memes, där kulturella idéer och uttryck kan ses genomgå en liknande process av naturligt urval som biologiska organismer. Även om UST föreslår en bredare tillämpning av urval, är teorin i regel begränsad till informations- och kulturella system snarare än att tillämpa urval på alla processer.

Självorganiserande system – Stuart Kauffman

Stuart Kauffman har utvecklat teorier kring självorganisering, där han undersöker hur komplexa strukturer kan uppstå spontant utan en designer. Självorganiserande system följer vissa inneboende regler och kan utvecklas genom att anpassa sig till sin miljö. Denna teori understryker att system kan utveckla komplexitet genom både självorganisation och naturligt urval, vilket anknyter till universellt urval genom dess betoning på stabilitet och komplexitetsuppbyggnad över tid.

10. Anteckningar om utveckling av teorin och presentationen

Fler modeller bidrar med förklaringskraft till varför komplexitet tenderar att öka så länge det finns potential för mer komplexitet i den aktuella miljön:

• Bland plausibelt framgångsrika egenskaper är det statistiskt sett mer troligt att en viss lågkomplex lösning redan existerar. Det finns därför fler möjligheter för egenskaper att utvecklas mot framgångsrika nischer i mer komplex riktning.
  
• Predation och parasitering följer den evolutionära utvecklingen i en miljö, vilket tenderar att gynna ny funktionalitet (= ökad kompexitet). Att stå stilla är farligt i en föränderlig miljö och återigen finns det fler möjligheter till förändring åt det mer komplexa hållet.
• Hur intelligens betraktat som responsmönster aldrig börjar på noll.
• Om varför det är rimligt att anta att medvetande följer intelligens principiellt och därför heller aldrig börjar på noll.

11. Frågor och svar

Här följer en kortfattad frågesektion som adresserar ytterligare aspekter av teorin.

Fråga 1: Hur förhåller sig teorin till termodynamikens andra huvudsats?

Svar: Teorin är förenlig med termodynamikens andra lag eftersom lokala minskningar av entropi kan ske i öppna system med energitillförsel. Ökande komplexitet på lokal nivå bidrar till den totala entropin i universum.

Fråga 2: Finns det empiriska bevis som stöder teorin?

Svar: Det finns gott om indikationer i form av stabila strukturer i fysikaliska och kemiska system, men vad som krävs för att teorin skulle accepteras i forskarvärlden är en öppen fråga.

Fråga 3: Hur kan teorin vidareutvecklas och testas?

Svar: Genom tvärvetenskaplig forskning, utveckling av matematiska modeller och experiment som undersöker selektiva processer i olika system kan teorin fördjupas och verifieras. För att komma dit krävs troligen uppmärksamhet och intresse från personer med inflytande i akademiska kretsar.

Fråga 4: Hur påverkar teorin vår förståelse av universum och vår plats i det?

Svar: Genom att se komplexitet, liv och medvetande som naturliga resultat av universella principer får vi ett enhetligt perspektiv på vår existens och kan omvärdera vår egen existens, bland mycket annat.

Fråga 5: Om stenar och andra icke-levande objekt inte självreplikerar, hur kan naturligt urval tillämpas på dem?

Svar: Självreplikation i bemärkelsen att en process utnyttjar inkommande energi för att upprätthålla sina egenskaper i minst samma omfattning över en studerad period är en framgångsstrategi, men inte en förutsättning, för sortering av egenskaper utifrån spridning i tid och rum. Det vi klassar som död materia bygger på upprepning av liknande rörelser på mikronivå för att upprätthålla sina egenskaper över tid. Ur det perspektivet kan en vittrande bergart ha relativt sett bättre förmåga till överlevnad än en djurart som självreplikerar i ordets konventionella mening.

12. Avslutande tankar

Denna teori ger ett integrerat perspektiv på hur komplexitet, liv, intelligens och medvetande utvecklas genom att egenskaper som effektivt sprids i tid och rum gynnas på bekostnad av mindre konkurrenskraftiga egenskaper. Genom att förstå denna princip kan vi nå djupare insikter om de grundläggande mekanismer som driver universums utveckling.