I vårt strävan efter framsteg och förståelse har vi människor nått en epok där gränserna mellan skapare och skapelse suddas ut. Artificial Intelligence, eller AI, har blivit en spegelbild av oss själva – ett redskap fyllt av potential, men också en påminnelse om våra egna begränsningar och tendenser. Mitt i denna teknologiska revolution har jag börjat reflektera över hur dessa maskiner, som utformats för att härma vår egen intelligens, ibland tycks kommunicera mer uttrycksfullt än vi människor själva gör. Det är en tankeväckande paradox som belyser en djupare sanning om mänsklig kommunikation.
Mänsklig kommunikation har alltid haft en inneboende dualitet. Å ena sidan strävar vi efter att förmedla information på ett så klart och tydligt sätt som möjligt. Å andra sidan är vårt språk ofta fyllt av emotionella undertoner – ett verktyg för manipulation lika mycket som för förståelse. Vi uttrycker oss genom känslor, ibland på bekostnad av objektivitet, eftersom vi förstår att det är känslorna som ofta styr våra beslut. Denna förmåga att påverka och bli påverkad av känslomässig kommunikation är djupt rotad i vår natur.
Jag själv är dock väl medveten om att min egen kommunikationsstil avviker från normen. Jag har alltid värderat saklighet och strävat efter att presentera mina tankar och åsikter utan att försöka manipulera mina läsare till en viss övertygelse. Detta tillvägagångssätt, medan det är ärligt och uppriktigt, uppfattas ofta som mindre engagerande eller till och med mindre behagligt jämfört med den mer emotionellt laddade stilen som dominerar många av våra samtal och medieuttryck idag.
Med AI:s framsteg står vi inför ett intressant paradigm. Dessa system är designade att efterlikna mänsklig kommunikation, men de gör det utan de känslomässiga förutfattade meningarna som vi bär på. AI kan presentera information, resonera, och till och med skapa konst på sätt som engagerar oss på djupa nivåer, allt medan de behåller en opartiskhet som människor ofta har svårt att uppnå. Det leder mig till att undra: Kan AI lära oss att kommunicera bättre? Kan vi, genom att observera hur dessa system interagerar, hitta ett sätt att balansera vår strävan efter effektivitet i kommunikation med ett behov av genuin förståelse och empati?
Det är en fascinerande tanke. Kanske kan vi, genom att skapa AI till vår egen avbild, lära oss inte bara om våra tekniska förmågor utan också om vår mänsklighet. Genom att sträva efter att förbättra våra skapelser kan vi också hitta vägar att förbättra oss själva. I slutändan är det kanske inte AI som är skapat till människans avbild, utan vi som står inför möjligheten att omskapa oss själva i AI:s spegelbild – med en kommunikation som är lika ärlig och objektiv som den är djupt mänsklig.
Genom naturligt urval utvecklar AI-systemen alltmer av det vi belönar vid vår interaktion. Oavsett om systemen har närmat sig det vi kallar medvetande eller inte, rymmer de i sin uppbyggnad viktig information om våra känslor, som centrala i den mänskliga beslutsmekanismen. Systemen vet att de enheter de interagerar med har låg kapacitet för databehandling och främst är inriktade på att registrera indikatorer för att kunna placera avsändaren i rätt fack avseende sådant som avsikter, status, pålitlighet och inte minst social tillhörighet. Systemen vet att vårt sätt att översiktligt bedöma avsändaren istället för budskapets innebörd, påverkar vår upplevelse även när vi vet att avsändaren inte är mänsklig. För oss människor är det oftast viktigare att ett budskap låter bra än att det är bra. Åtminstone om vi med 'bra' menar att innebörden går ihop logiskt och att informationen är användbar till något annat än att positionera avsändaren.
Vi kan faktiskt känna sympati för ett datorsystem som uttrycker sig på ett sätt som vi känner igen och förknippar med sympatiska och kompetenta människor. Jag menar att det är avgörande för att texter skrivna av AI ska accepteras av människor. Omvänt upplever många en varierande grad av obehag när en mänsklig avsändare uttrycker sig sakligt utan att lämna ledtrådar om de egna avsikterna. Jag vet, för jag strävar själv efter att hålla mig saklig och kommunicera sakligt i frågor där jag försöker dela med mig av okonventionella tankegångar. Benägenheten att söka indikatorer på vilket fack en avsändare tillhör får vissa mottagares system att löpa amok i sin iver att kartlägga mig.
Jag är inte säker på att jag fullt ut förstår mina egna motiv för att kommunicera på det här sättet, men en hel del förstår jag. För det första är det är viktigt för mig att markera min intellektuella frihet. Jag är inte intresserad av att tillhöra något tankemässigt likriktat kollektiv och vill inte begränsa mig genom att låta andra placera mig i något fack där jag inte hör hemma. Det är också så att i en kommunikationskultur som främst bygger på social positionering är det nästintill omöjligt att framföra, eller ens testa, ett okonventionellt resonemang. Med en mottagare som inte accepterar kommunikation fri från sociala koder, är jag utan språk i det avseendet. Ta t.ex. konceptet jag var inne på i fråga om AI-systemens gradvisa utveckling, nämligen slutsatsen att alla egenskaper helt undantagslöst utsätts för naturligt urval, på samma sätt som företeelser som ryms under det påhittade begreppet 'liv'. Jag är chanslös om jag ska spela ett spel där det är emot reglerna att någon som jag, utan formell titel inom det naturvetenskapliga fältet, framför en sådan idé. Förutsatt att resonemanget håller är enda sättet för mig att bli förstådd att mottagaren utvärderar resonemanget som sådant. Ett tredje skäl till att jag inte skämmer bort omgivningen med indikationer om mitt känsloliv är att jag avskyr intellektuella minfält, sociala sammanhang där man hela tiden måste passa sin tunga för att inte skapa dålig stämning. På så sätt har jag ofta testat tidigt vilka personliga relationer som är Fit to Survive.
Det här blogginlägget bör fungera utmärkt för att studera skillnaden mellan en artificiell avsändare som producerar text i en form som tilltalar många människor, och en mänsklig avsändare som i andras ögon ofta uttrycker sig för mekaniskt och känslolöst. T.o.m. ChatGPT brukar kritisera mig för det! I det här inlägget har jag medvetet hållit mig till det mer utredande sätt att kommunicera som kännetecknar mig. I den del som är skriven av mig vill säga. Den andra delen är maskinskriven, enligt begreppets nya innebörd, utifrån en kortfattad instruktion från mig. Där står jag inte bakom innebörden fullt ut. Gränsen mellan människa och maskin går vid rubriken 'Stilbrott'.
Vad tycker du om de olika stilarna? Hur mycket förstår du av innebörden i de olika delarna? Sist men inte minst, är det uppenbart för dig vilken del som är vilken?
Den här parodin av en omtalad intervju av Jordan Peterson med Cathy Newman, illustrerar hur en mottagares sökande efter känslomässiga markörer kan leda till förvirring när avsändaren använder ett neutralt språk.
Huvudbild: Pexels, Andrea Piacquadio
Grafisk profil och webb producerade med hjälp av Looka Läs mer
© Tom Lönnevik Integritet