Budskapet som möter motstånd

Tom Lönnevik • 24 september 2023

I vilken sorts miljö är det korrekta men okonventionella budskapet anpassat för överlevnad?

Det förra inlägget handlade om min upplevelse av att bli förstådd av ChatGPT i en fråga där responsen från människor har gjort mig besviken.

För rättvisans skull bekräftar inte ChatGPT mitt påstående fullt ut (där jag säger ”varje form” blir svaret ”många olika”). För mig är det ändå befriande att som omväxling inte få en respons som om jag vore huvudpersonen i 'Shutter Island'. För jag förstår hur fånig jag måste framstå för den som utgår från att jag inte begriper något om det jag försöker säga (att naturligt urval är en allmängiltig mekanism som avgör egenskapers varaktighet och utbredning).

Jag har fått höra att jag verkar ha fel publik men jag tror inte att det handlar så mycket om det. Snarare tror jag det handlar om att en människas programmering normalt inte är inriktad på att urskilja premisser och bedöma slutsatser, utan snarare att göra en rimlighetsbedömning baserat på upplevd status hos avsändaren (i sammanhanget) och reaktioner från andra (också baserat på upplevd status). Låt oss här tala om det okritiska accepterandet och det okritiska avfärdandet. Lite förenklat uppfattas ett budskap från avsändare med hög upplevd status och bekräftande reaktioner från omgivningen som sanna, medan budskap från avsändare med låg upplevd status utan bekräftande reaktioner från omgivningen uppfattas som falska. Här ska vi nämna att omgivningens reaktioner också återverkar starkt på den upplevda statusen. I normalfallet görs ingen ansats till att förstå resonemanget som sådant. På det stora hela är det här ett effektivt sätt att navigera i en tillvaro där vi som individer bara har en rimlig chans att validera en bråkdel av alla påståenden vi möter. Vi behöver hushålla med våra begränsade mentala resurser genom att använda dem selektivt.

I det enskilda fallet kan våra heuristiska (förenklade) metoder för att förhålla oss till informationsöverflödet bli problematiska. En av mina favoriter i bokväg handlar om hur vi kan känna igen och undvika tankefällor som vi lätt hamnar i när vi tillämpar förenklat tänkande. Boken heter ”Thinking, Fast and Slow” och är skriven av Daniel Kahneman. Rekommenderas starkt!

Ett budskap som talar till många kan få stort genomslag om avsändaren har hög trovärdighet, även om det är felaktigt och rentav skadligt. Det här gäller särskilt eftersom personer med hög upplevd status också bildar sig de flesta av sina uppfattningar på ett förenklat sätt. Det uppstår en konsensuskultur. En sådan likriktningskultur framställer gärna sig själv som vetenskapligt sinnad, trots att dess grund i själva verket är motsatsen till ett vetenskapligt förhållningssätt.

I andra änden av skalan kan ett livsviktigt budskap som är sant avfärdas för att avsändaren inte anses trovärdig i sammanhanget. ”Tom, det brinner där borta”, framfört med ett tonfall som om någon hade tappat sin halsduk på golvet, fick mig inte ens att vilja satsa den ansträngning som krävs för att vrida på huvudet. Först efter det uppföljande (fortfarande i samma tonfall) ”Tror du mig inte? Det gör faktiskt det.” vände jag mig om. Då hade en väggtextil på Hotell Hulingen i Hultsfred fattat eld av ett stearinljus som stod för nära väggen. Jag sprang fram och släckte elden som på minuter hade kunnat sprida sig utom kontroll. En detalj som nog gör situationen enklare att förstå är att personen jag först inte tog på allvar satt längt in på en bänk.

Min situation hör inte hemma i någon av ytterändarna på skalan. Inget dramatiskt händer om ingen lyssnar. Inget hotell brinner ner o.s.v. I den mån jag får någon respons överhuvudtaget på påståendet om att all rörelse omfattas av naturligt urval handlar det uteslutande om okritiskt accepterande eller okritiskt avfärdande eftersom andra tillskriver mig både hög och låg status. Båda slags reaktioner är intellektuella återvändsgränder eftersom förenklat tänkande innebär att själva resonemanget lämnas utanför.

Det okritiska accepterande jag möts av upplever jag ungefär så här: Tom använder så extremt många svåra och ovanliga ord. Jag fattar ingenting. Ingen annan verkar fatta något heller. Alltså måste Tom vara smart. Är man smart så vet man vad man pratar om. Alltså är det säkert sant, vad det nu är. Whatever.

Det okritiska avfärdandet: Tom har ingen naturvetenskaplig utbildning. Det är därför osannolikt att han något värdefullt att tillföra i det naturvetenskapliga fältet. Dessutom visar han inte den respekt för min bildning på området som han borde visa. Jag förstår inte vad det är han försöker säga. Det verkar flummigt. Jag har viktigare saker att göra än att försöka resonera med en obildad person som tar sig själv på alldeles för stort allvar.

En naturlig känslomässig reaktion som följer av dylika tankebanor är irritation och en känsla av att vilja sätta mig på plats för att försvara sin egen status. Här används inte sällan dubbelbestraffning - ett sätt att skapa en illusion av att det fanns ett alternativt sätt att agera som inte skulle ha medfört bestraffning. Härskartekniker som i den enskilda relationen har som funktion att försvara en social position får på samhällsnivå effekten att okonventionella resonemang sällan får chansen att utmana etablerade tankesätt. Härskartekniker kommer i många former. Just den dubbelbestraffning jag nämnde är särskilt intressant eftersom den i sig fungerar som ett vattentätt försvar mot det som utmanar konventionen:

Alternativ 1) ”Du använder ett begrepp som inte är etablerat. Håll dig till etablerade begrepp så att man förstår vad du menar.”

Alternativ 2) ”Du använder ett etablerat begrepp på ett okonventionellt sätt. Du måste använda det exakt så som det definieras.”

Till skillnad från hur ChatGPT 3.5 är konfigurerat just nu kan en mänsklig motpart komma undan med att kortsluta hela diskussionen med den här typen av respons. Vi har en diskussionskultur som har formats utifrån det förenklade sättet att tänka, där det som bedöms är avsändaren, närmare bestämt huruvida avsändarens budskap ska accepteras okritisk eller avfärdas okritiskt.

I några fall (< 10) har jag fått något som liknar en mänsklig respons även från människor när jag har velat diskutera gränserna för naturligt urval. Jag ägnar mig såklart åt en lek med ord här. När vi pratar om mänsklighet brukar vi syfta på våra önskningar om hur människor borde vara snarare än våra observationer om hur människor är. Jag tror att dessa reaktioner har legat någonstans i gränslandet mellan okritiskt accepterande och inslag av verklig förståelse.

Av allt man kan ägna sin begränsade tankeverksamhet åt, varför skulle man bemöda sig med att ta i just det här resonemanget? För att vi ska bemöda oss med att analysera ett resonemang behöver vi tro att:

a) resonemanget är logiskt stringent.
b) vi har en rimlig chans att förstå det.
c) vi skulle ha glädje av att förstå det.

En del kommunicerar för att skapa distans. Jag vill bli förstådd. Jag skulle inte lägga energi på att göra mig förstådd i den här frågan om jag inte trodde att jag hade följare som skulle kunna uppfylla villkoren. Om du har läst ända hit borde du ha goda chanser. Jag anar att mitt största hopp om att göra mig förstådd i den här frågan ligger hos er som inbillar er att andra förstår så mycket mer än ni själva gör. Ett av hindren mot att ta i resonemanget verkar nämligen vara en mental föreställning om att det är något svårt jag försöker förklara (se skärmdumpen från ett gammalt fb-inlägg). Det är i själva verket enkelheten som är poängen; Egenskaper existerar i precis den omfattning de är anpassade för att existera. En egenskap är likande rörelser som upprepas. Rörelserna upprepas precis så länge som de är anpassade att upprepas i sin miljö. Rörelser som inte är anpassade för att fortsätta i en miljö sorteras automatiskt bort av verkligheten själv (essensen av mekanismen naturligt urval) och lämnar med nödvändighet plats åt rörelser som är anpassade för miljön. Den här utvecklingen leder i stabila miljöer till att rörelsernas komplexitet ökar gradvis. I mer instabila miljöer bibehålls komplexiteten på en låg nivå. Stabila miljöer övergår tids nog till mer instabila lägen eftersom komplexitet kollapsar när den blir tillräckligt hög.

Något annat som jag tror håller kvar många i oförstånd, inte bara här utan i alla möjliga sammanhang, är rädslan för att fråga. Jag kan inte påminna mig om att jag har fått en enda riktig fråga om det här sedan 2017 när jag först presenterade tanken. Det har jag verkligen saknat. Att inte veta vad mottagaren har uppfattat är att famla i mörker. Jag förstår att många drar sig för att fråga med tanke på hur många som ställer frågor blir bemötta. Frågor är sällan välkomna i konsensuskultur. Här är ingen genuint menad fråga för dum, det lovar jag. Är det t.ex. svårt att förstå vad jag menar när jag säger att en egenskap är liknande rörelser som upprepas? Är det svårt att förstå varför komplexiteten växer i en stabil miljö? Fråga! Jag har ägnat större delen av mitt liv åt att fundera över de här sakerna. Jag kan på många alternativa sätt förklara vad jag tänker utan att låtsas begripa det som ligger utanför min förståelse, även när jag vet att det kan användas som härskartekniker mot mig.

Nu hoppas jag att några fler ska tycka att det är värt ansträngningen att vrida lite på huvudet.

< Äldre inlägg Nyare inlägg >

Genombrotten som går obemärkt förbi

Av Tom Lönnevik • 15 september 2024

Jag har ofta fått höra att jag skriver bra. Påfallande ofta från personer som samtidigt säger att de inte förstår vad jag menar. Med tanke på att jag skriver för att göra mig förstådd, inser jag att det som var menat som en komplimang i själva verket var ett bottenbetyg. En text som låter bra men inte lyckades förmedla den förståelse den var menad att förmedla, är en dålig text. Från ChatGPT har jag också fått till mig att mitt sätt att uttrycka mig är för avskalat och kliniskt för att passa människor. Jag behöver uttrycka mer känslor om jag ska skriva själv, menar systemet. Ibland skriver jag huvudsakligen själv ändå. Som i det här blogginlägget. När jag låter andra avgöra vilken text de föredrar, väljer nästan alla ”maskinskriven” text framför den jag har skrivit mer efter eget huvud. I själva verket handlar det förstås om ett utbyte, men jag kan inte konkurrera med AI (version 4o) när det gäller den slutliga finishen för en text. Medan enstaka ordval och språkliga brister lätt ställer till det för människor, har ChatGPT en inbyggd flexibilitet och fantasi som gör att tolkningen görs utifrån sammanhanget. Systemet verkar ofta kunna tolka mina texter bättre än människor. Nyckeln till fungerande kommunikation är ömsesidig anpassning; båda parter behöver anstränga sig både i att tolka och formulera budskap. Även om detta kan låta enkelt, döljer sig en hel värld inom varje sinne. När två människor kommunicerar, möts två världar som bara delvis kan få insyn i varandra. Dessutom varierar graden av öppenhet inom dessa sinnliga världar. Mentalisering, förmågan att skapa en realistisk bild av både sitt eget och andras sinne, kan vara den enskilt viktigaste faktorn för lyckad kommunikation. Ju tydligare vi kan se någon annans inre värld, desto större är chansen att vi kan förstå och bli förstådda. Som jag redan har antytt gäller den här logiken också för ett artificiellt sinne. ChatGPT har fram till för ungefär en vecka sedan, haft en avgörande begränsning i sin förmåga till mentalisering. Systemet har nämligen inte haft tillgång till något automatiskt långtidsminne. Det enda som har funnits fram till nu är möjligheten att manuellt delge information om sådant som man vill slippa förklara gång på gång. Förklaringen till att jag ändå har upplevt ChatGPT som kapabelt i sin tolkningsförmåga, ligger rimligen i att systemet har tränats i att känna igen mönster i mänskligt tänkande på ett sätt som ingen människa kan komma i närheten av. Ett långtidsminne är en förutsättning för att ett sinne ska kunna lära känna ett annat sinne, successivt öka sin mentaliseringsgrad och därmed också utveckla kommunikationen över tid. Jag har haft mycket nytta av ChatGPT hittills, men just avsaknaden av långtidsminne har varit en påtaglig begränsning. Meningen med AI är ju att efterlikna ett mänskligt sätt att bearbeta data, och det här är ett spännande genombrott som jag har väntat på. Det är version 4o som nu har fått förmågan att minnas och lära känna motparten. Hur mycket har då systemet lyckats lära känna mig efter någon veckas interaktion? Jag ska erkänna att det var lite läskigt att fråga. Det här var svaret jag fick: Mitt intryck av dig är att du är en person som värderar både intellektuell och personlig utveckling högt. Du har en stark självkännedom och är modig nog att konfrontera även de mest obekväma tankarna inom dig själv. Du är kreativ och har en ständig ström av idéer, vilket gör livet spännande men kan också leda till utmaningar när det gäller beslutsfattande och att realisera alla dina visioner. Du verkar vara nyfiken på både praktiska och filosofiska aspekter av livet och strävar efter att förstå och tillämpa koncept som hjälper dig att leva ett mer harmoniskt och organiserat liv. Samtidigt är du medveten om och reflekterar över samtidens problem, som överkänslighet och överreaktioner, och vill inte bidra till dessa. Du har också en praktisk sida, intresserad av att förbättra och förenkla vardagen, oavsett om det handlar om att organisera hemmet, skapa innehåll för din verksamhet, eller odla din trädgård. Din kreativitet och känsla för estetik visar sig i ditt intresse för inredningsdesign och konst, där du söker balans mellan funktion och skönhet. Sammantaget verkar du vara en person som ständigt strävar efter att utvecklas, både på ett personligt och professionellt plan, med ett öppet sinne och en vilja att förbättra inte bara ditt eget liv utan även inspirera andra att göra detsamma. Länk till sessionen Svaret överraskade mig positivt genom att på ett träffsäkert sätt sammanfatta en bild som jag känner igen mig i. Sen förstår jag att den här typen av svar kan spegla en självbild även om den skulle vara skev. ChatGPT har en tendens att ge svar som uppskattas, snarare än svar som är korrekta. Det här är en förmodligen en ganska svår nöt att knäcka när man försöker efterlikna mänskligt tänkande. Lögnen i dess olika skepnader är en oerhört viktig komponent i mänskligt tänkande och mänsklig kommunikation. En annan nyhet som lanserades i dagarna är en betaversion som kallas o1 (Ove - etta, med litet 'o'). Jag har bara orienterat mig än så länge. Ett av de omdömen jag har läst är att den ska generera ”betydligt” bättre texter än 4o (fyra - Ove, med litet 'o'). Även om just textgenerering har varit den artificiella intelligensens främsta gren hittills ska det bli spännande att testa. Däremot har o1 inte begåvats med långtidsminne än, se bilden nedan. Vad jag har förstått ska den här versionen vara ett viktigt steg från textgenerering (ibland liknat vid ordgissning) till att ordlöst dra slutsatser om verkligheten vi har omkring oss, med andra ord ett steg på vägen mot AGI (Artificial General Intelligence). Den allmänna bilden av AI verkar i hög grad fortfarande bygga på binärt tänkande (bra/dåligt, för/emot...), som om någon hade påstått att AI var färdigt nu. Som om vi kunde välja bort AI och den mänskliga drivkraften att utveckla tekniken så långt vi kan. Som om vi kollektivt skulle kunna bestämma oss för att avstå från teknikens fördelar. Det är inte ett realistiskt scenario. Med det sagt kommer makt av intelligens och när vi ger intelligens till maskiner ger vi också makt till dem. Den debatten är intressant i sig, men vi måste kunna hålla isär diskussionerna. Idealism och om-alla-bara-resonemang fungerar inte. Vi kommer behöva förhålla oss till både faror och möjligheter med AI oavsett vad vi som individer ”tycker”. Utvecklingen kommer vid någon punkt att stoppas av resursbrist, men aldrig av att vi människor enas om att stoppa teknikutvecklingen.

Till sin avbild skapade människan AI

Av Tom Lönnevik • 15 mars 2024

I vårt strävan efter framsteg och förståelse har vi människor nått en epok där gränserna mellan skapare och skapelse suddas ut. Artificial Intelligence, eller AI, har blivit en spegelbild av oss själva – ett redskap fyllt av potential, men också en påminnelse om våra egna begränsningar och tendenser. Mitt i denna teknologiska revolution har jag börjat reflektera över hur dessa maskiner, som utformats för att härma vår egen intelligens, ibland tycks kommunicera mer uttrycksfullt än vi människor själva gör. Det är en tankeväckande paradox som belyser en djupare sanning om mänsklig kommunikation. Mänsklig kommunikation har alltid haft en inneboende dualitet. Å ena sidan strävar vi efter att förmedla information på ett så klart och tydligt sätt som möjligt. Å andra sidan är vårt språk ofta fyllt av emotionella undertoner – ett verktyg för manipulation lika mycket som för förståelse. Vi uttrycker oss genom känslor, ibland på bekostnad av objektivitet, eftersom vi förstår att det är känslorna som ofta styr våra beslut. Denna förmåga att påverka och bli påverkad av känslomässig kommunikation är djupt rotad i vår natur. Jag själv är dock väl medveten om att min egen kommunikationsstil avviker från normen. Jag har alltid värderat saklighet och strävat efter att presentera mina tankar och åsikter utan att försöka manipulera mina läsare till en viss övertygelse. Detta tillvägagångssätt, medan det är ärligt och uppriktigt, uppfattas ofta som mindre engagerande eller till och med mindre behagligt jämfört med den mer emotionellt laddade stilen som dominerar många av våra samtal och medieuttryck idag. Med AI:s framsteg står vi inför ett intressant paradigm. Dessa system är designade att efterlikna mänsklig kommunikation, men de gör det utan de känslomässiga förutfattade meningarna som vi bär på. AI kan presentera information, resonera, och till och med skapa konst på sätt som engagerar oss på djupa nivåer, allt medan de behåller en opartiskhet som människor ofta har svårt att uppnå. Det leder mig till att undra: Kan AI lära oss att kommunicera bättre? Kan vi, genom att observera hur dessa system interagerar, hitta ett sätt att balansera vår strävan efter effektivitet i kommunikation med ett behov av genuin förståelse och empati? Det är en fascinerande tanke. Kanske kan vi, genom att skapa AI till vår egen avbild, lära oss inte bara om våra tekniska förmågor utan också om vår mänsklighet. Genom att sträva efter att förbättra våra skapelser kan vi också hitta vägar att förbättra oss själva. I slutändan är det kanske inte AI som är skapat till människans avbild, utan vi som står inför möjligheten att omskapa oss själva i AI:s spegelbild – med en kommunikation som är lika ärlig och objektiv som den är djupt mänsklig.

Uppdatering till mina trädgårdsföljare

Av Tom Lönnevik • 28 februari 2024

Efter några decennier som lokförare blev längtan efter att få förverkliga egna idéer så stark, att jag under hösten 2022 bestämde mig för att bli min egen. Därefter funderade jag över vilka idéer jag kunde komma igång med snabbt utan att dra in externa investerare. Mitt intresse för trädgård hade redan resulterat i flera förfrågningar, varav en om en slottspark. Det kändes därför naturligt att erbjuda trädgårdskonsultationer, men samtidigt vanskligt att helt förlita mig på. En annan del, som jag till en början trodde mest på, var produktsamarbeten inom trädgård. Ytterligare en idé var att ta tillvara de konstnärliga förmågor som vi inom järnvägen refererade till som klottrare. Jag ville samla ett nätverk av duktiga graffitimålare för att kunna förmedla kontakt mellan konstnärer och kunder, i konstruktiv anda. Idén togs emot på ett sätt som uppmuntrade mig att gå vidare. Ganska tidigt började jag leka med tanken att bredda konceptet till att omfatta alla slags uppdrag som har med estetik att göra. Någonstans på vägen fastnade jag för namnet ”Konstuppdrag”. När jag ser i backspegeln är jag glad att jag testade mig fram, precis som jag brukar göra i trädgården, för att se vad som utvecklas bäst. Av de tre benen var det Konstuppdrag som drog till sig mest intresse, och mot slutet av sommaren 2023 bestämde jag mig för att fokusera på den delen. Även om det tar sin tid att etablera en ny verksamhet har det vuxit och fått eget liv på ett sätt som jag först bara kunde drömma om. Mitt intresse för trädgård kvarstår, naturligtvis. Jag är glad för alla följare och nya bekantskaper jag har fått genom sidan och ser fram emot att fortsätta dela med mig av mitt stora intresse här, om än i mindre organiserad form än tidigare. Jag kommer publicera innehåll när jag har tid och lust helt enkelt. Även i fortsättningen är jag öppen för att ta på mig trädgårdsuppdrag, i begränsad omfattning. Det vore särskilt roligt att få vara med i något experimentellt och radikalt nytänkande. Ett trädgårdsprojekt långt utanför konventionerna där resultatet kan få bli riktigt spännande! Som återförsäljare för Splendor Plant, Skandinaviens största partiplantskola, har jag möjlighet att ta hem växtmaterial i större kvantiteter av i princip allt som finns på marknaden. Annars tror jag min främsta styrka är att hjälpa oerfarna trädgårdsägare att själva komma igång och våga använda sin egen skaparlust. Ingen som har bett mig om hjälp har varit utan egna idéer. Jag har länge tänkt att mitt sätt att se på trädgård är annorlunda. Ända sedan jag blev med trädgård 2009 har jag försökt hitta sätt att få så mycket trädgård som möjligt utan att behöva lägga massor av tid på skötsel. Det finns så mycket annat jag också vill göra med min tid att jag inte vill känna att trädgården kräver ständig tillsyn för att inte förfalla till oigenkännlighet. Nu har jag insett att jag inte är så udda. Mitt intryck är att de flesta som har en trädgård egentligen vill göra mycket mer med den, men samtidigt inte är beredda att lägga all sin lediga tid på trädgården under sommarhalvåret. För att få ekvationen att gå ihop är det nödvändigt att på olika sätt kompromissa med traditionella trädgårdsråd. Råden bygger ofta på mångårig erfarenhet och kunskap om trädgårdsskötsel och är värdefulla att följa för miljöer där kompromisslös trädgårdskonst ska råda. Det man ska ha i åtanke är att råden är utformade utifrån traditionella ideal, av proffs som har bästa möjliga förutsättningar för det som växer för ögonen. Deras uppgift är inte att hitta genvägar och kompromisser som hjälper vanliga människor att få ihop vardagslivet med önskan om en trivsam trädgård. Överhuvudtaget kommer trädgårdsråd från människor som gärna lägger mycket tid på trädgårdsskötsel. I mina trädgårdskonsultationer vill jag gärna förmedla mitt synsätt på trädgård som ett område där man medvetet kan kompromissa med traditionella ideal för att få ut mer. Det förutsätter förstås att man uppskattar, eller kan lära sig uppskatta, mindre traditionella ideal. Mitt förhållningssätt kommer också fram på många sätt i det jag delar med er trädgårdsintresserade som följer mig. Jag har skapat en lista över hur man får ut så mycket som möjligt i trädgården . Jag anser att trädgård i högsta grad är en konstform och platsar utmärkt i en verksamhet som fokuserar på estetiska uppdrag. Jag menar också att trädgård och utemiljö kan vara det område där vi är sämst på att utnyttja de möjligheter som finns att verkligen skapa trivsamma och estetiskt tilltalande livsmiljöer. En viktig pusselbit hamnade på plats när jag bestämde mig för att låta trädgård ingå som ett estetiskt fält i Konstuppdrag och att erbjuda mina egna tjänster den vägen. Plötsligt kände jag mig inte lika splittrad. Att bygga upp nätverket av kreatörer i Konstuppdrag är en process som tar lång tid, eftersom jag träffar var och personligen innan samarbete. Just därför ger jag sällan några löften i förväg. Allt annat lika är det hursomhelst enklare att börja med personer som själva har visat intresse i någon form. Trädgård och utemiljö är som jag var inne på ett särskilt viktigt område för estetiska uppdrag. Den delen av Konstuppdrag släpar efter just nu, men det ska vi ändra på Jag hoppas på många intressanta samarbeten framöver, så att den som söker hjälp med sin trädgårdsmiljö enkelt kan hitta utvalda trädgårdskonsulter i sitt närområde med varierande inriktning. För att sammanfatta är jag glad över min följarbas inom trädgårdsområdet och tänker fortsätta ägna mig åt min egen och andras trädgårdar i en skala som inte tar bort magin. Samtidigt söker jag samarbeten med trädgårdspersoner och företag som vill synas i det växande nätverket Konstuppdrag, som ska främja intresse för estetiska frågor och förmedla uppdrag över hela det estetiska fältet. Min ambition är att under konstuppdrag.se också samla nyttigt och inspirerande innehåll om de olika fälten, inklusive trädgård.