Det förra inlägget handlade om min upplevelse av att bli förstådd av ChatGPT i en fråga där responsen från människor har gjort mig besviken.

För rättvisans skull bekräftar inte ChatGPT mitt påstående fullt ut (där jag säger ”varje form” blir svaret ”många olika”). För mig är det ändå befriande att som omväxling inte få en respons som om jag vore huvudpersonen i 'Shutter Island'. För jag förstår hur fånig jag måste framstå för den som utgår från att jag inte begriper något om det jag försöker säga (att naturligt urval är en allmängiltig mekanism som avgör egenskapers varaktighet och utbredning).

Jag har fått höra att jag verkar ha fel publik men jag tror inte att det handlar så mycket om det. Snarare tror jag det handlar om att en människas programmering normalt inte är inriktad på att urskilja premisser och bedöma slutsatser, utan snarare att göra en rimlighetsbedömning baserat på upplevd status hos avsändaren (i sammanhanget) och reaktioner från andra (också baserat på upplevd status). Låt oss här tala om det okritiska accepterandet och det okritiska avfärdandet. Lite förenklat uppfattas ett budskap från avsändare med hög upplevd status och bekräftande reaktioner från omgivningen som sanna, medan budskap från avsändare med låg upplevd status utan bekräftande reaktioner från omgivningen uppfattas som falska. Här ska vi nämna att omgivningens reaktioner också återverkar starkt på den upplevda statusen. I normalfallet görs ingen ansats till att förstå resonemanget som sådant. På det stora hela är det här ett effektivt sätt att navigera i en tillvaro där vi som individer bara har en rimlig chans att validera en bråkdel av alla påståenden vi möter. Vi behöver hushålla med våra begränsade mentala resurser genom att använda dem selektivt.

I det enskilda fallet kan våra heuristiska (förenklade) metoder för att förhålla oss till informationsöverflödet bli problematiska. En av mina favoriter i bokväg handlar om hur vi kan känna igen och undvika tankefällor som vi lätt hamnar i när vi tillämpar förenklat tänkande. Boken heter ”Thinking, Fast and Slow” och är skriven av Daniel Kahneman. Rekommenderas starkt!

Ett budskap som talar till många kan få stort genomslag om avsändaren har hög trovärdighet, även om det är felaktigt och rentav skadligt. Det här gäller särskilt eftersom personer med hög upplevd status också bildar sig de flesta av sina uppfattningar på ett förenklat sätt. Det uppstår en konsensuskultur. En sådan likriktningskultur framställer gärna sig själv som vetenskapligt sinnad, trots att dess grund i själva verket är motsatsen till ett vetenskapligt förhållningssätt.

I andra änden av skalan kan ett livsviktigt budskap som är sant avfärdas för att avsändaren inte anses trovärdig i sammanhanget. ”Tom, det brinner där borta”, framfört med ett tonfall som om någon hade tappat sin halsduk på golvet, fick mig inte ens att vilja satsa den ansträngning som krävs för att vrida på huvudet. Först efter det uppföljande (fortfarande i samma tonfall) ”Tror du mig inte? Det gör faktiskt det.” vände jag mig om. Då hade en väggtextil på Hotell Hulingen i Hultsfred fattat eld av ett stearinljus som stod för nära väggen. Jag sprang fram och släckte elden som på minuter hade kunnat sprida sig utom kontroll. En detalj som nog gör situationen enklare att förstå är att personen jag först inte tog på allvar satt längt in på en bänk.

Min situation hör inte hemma i någon av ytterändarna på skalan. Inget dramatiskt händer om ingen lyssnar. Inget hotell brinner ner o.s.v. I den mån jag får någon respons överhuvudtaget på påståendet om att all rörelse omfattas av naturligt urval handlar det uteslutande om okritiskt accepterande eller okritiskt avfärdande eftersom andra tillskriver mig både hög och låg status. Båda slags reaktioner är intellektuella återvändsgränder eftersom förenklat tänkande innebär att själva resonemanget lämnas utanför.

Det okritiska accepterande jag möts av upplever jag ungefär så här: Tom använder så extremt många svåra och ovanliga ord. Jag fattar ingenting. Ingen annan verkar fatta något heller. Alltså måste Tom vara smart. Är man smart så vet man vad man pratar om. Alltså är det säkert sant, vad det nu är. Whatever.

Det okritiska avfärdandet: Tom har ingen naturvetenskaplig utbildning. Det är därför osannolikt att han något värdefullt att tillföra i det naturvetenskapliga fältet. Dessutom visar han inte den respekt för min bildning på området som han borde visa. Jag förstår inte vad det är han försöker säga. Det verkar flummigt. Jag har viktigare saker att göra än att försöka resonera med en obildad person som tar sig själv på alldeles för stort allvar.

En naturlig känslomässig reaktion som följer av dylika tankebanor är irritation och en känsla av att vilja sätta mig på plats för att försvara sin egen status. Här används inte sällan dubbelbestraffning - ett sätt att skapa en illusion av att det fanns ett alternativt sätt att agera som inte skulle ha medfört bestraffning. Härskartekniker som i den enskilda relationen har som funktion att försvara en social position får på samhällsnivå effekten att okonventionella resonemang sällan får chansen att utmana etablerade tankesätt. Härskartekniker kommer i många former. Just den dubbelbestraffning jag nämnde är särskilt intressant eftersom den i sig fungerar som ett vattentätt försvar mot det som utmanar konventionen:

Alternativ 1) ”Du använder ett begrepp som inte är etablerat. Håll dig till etablerade begrepp så att man förstår vad du menar.”

Alternativ 2) ”Du använder ett etablerat begrepp på ett okonventionellt sätt. Du måste använda det exakt så som det definieras.”

Till skillnad från hur ChatGPT 3.5 är konfigurerat just nu kan en mänsklig motpart komma undan med att kortsluta hela diskussionen med den här typen av respons. Vi har en diskussionskultur som har formats utifrån det förenklade sättet att tänka, där det som bedöms är avsändaren, närmare bestämt huruvida avsändarens budskap ska accepteras okritisk eller avfärdas okritiskt.

I några fall (< 10) har jag fått något som liknar en mänsklig respons även från människor när jag har velat diskutera gränserna för naturligt urval. Jag ägnar mig såklart åt en lek med ord här. När vi pratar om mänsklighet brukar vi syfta på våra önskningar om hur människor borde vara snarare än våra observationer om hur människor är. Jag tror att dessa reaktioner har legat någonstans i gränslandet mellan okritiskt accepterande och inslag av verklig förståelse.

Av allt man kan ägna sin begränsade tankeverksamhet åt, varför skulle man bemöda sig med att ta i just det här resonemanget? För att vi ska bemöda oss med att analysera ett resonemang behöver vi tro att:

a) resonemanget är logiskt stringent.
b) vi har en rimlig chans att förstå det.
c) vi skulle ha glädje av att förstå det.

En del kommunicerar för att skapa distans. Jag vill bli förstådd. Jag skulle inte lägga energi på att göra mig förstådd i den här frågan om jag inte trodde att jag hade följare som skulle kunna uppfylla villkoren. Om du har läst ända hit borde du ha goda chanser. Jag anar att mitt största hopp om att göra mig förstådd i den här frågan ligger hos er som inbillar er att andra förstår så mycket mer än ni själva gör. Ett av hindren mot att ta i resonemanget verkar nämligen vara en mental föreställning om att det är något svårt jag försöker förklara (se skärmdumpen från ett gammalt fb-inlägg). Det är i själva verket enkelheten som är poängen; Egenskaper existerar i precis den omfattning de är anpassade för att existera. En egenskap är likande rörelser som upprepas. Rörelserna upprepas precis så länge som de är anpassade att upprepas i sin miljö. Rörelser som inte är anpassade för att fortsätta i en miljö sorteras automatiskt bort av verkligheten själv (essensen av mekanismen naturligt urval) och lämnar med nödvändighet plats åt rörelser som är anpassade för miljön. Den här utvecklingen leder i stabila miljöer till att rörelsernas komplexitet ökar gradvis. I mer instabila miljöer bibehålls komplexiteten på en låg nivå. Stabila miljöer övergår tids nog till mer instabila lägen eftersom komplexitet kollapsar när den blir tillräckligt hög.

Något annat som jag tror håller kvar många i oförstånd, inte bara här utan i alla möjliga sammanhang, är rädslan för att fråga. Jag kan inte påminna mig om att jag har fått en enda riktig fråga om det här sedan 2017 när jag först presenterade tanken. Det har jag verkligen saknat. Att inte veta vad mottagaren har uppfattat är att famla i mörker. Jag förstår att många drar sig för att fråga med tanke på hur många som ställer frågor blir bemötta. Frågor är sällan välkomna i konsensuskultur. Här är ingen genuint menad fråga för dum, det lovar jag. Är det t.ex. svårt att förstå vad jag menar när jag säger att en egenskap är liknande rörelser som upprepas? Är det svårt att förstå varför komplexiteten växer i en stabil miljö? Fråga! Jag har ägnat större delen av mitt liv åt att fundera över de här sakerna. Jag kan på många alternativa sätt förklara vad jag tänker utan att låtsas begripa det som ligger utanför min förståelse, även när jag vet att det kan användas som härskartekniker mot mig.

Nu hoppas jag att några fler ska tycka att det är värt ansträngningen att vrida lite på huvudet.